När man översätter böcker till engelska från svenska stöter man ibland på märkliga svenska ”språkregler”. Ett sådan exempel är att jorden (den planet vi bor på), månen (den naturliga satellit som kretsar runt jorden) och solen (den stjärna som jorden kretsar runt) ska stavas med liten bokstav i början. Det intressanta är att egennamn i svenska språket inleds med stor bokstav, för att markera att de just är egennamn. Följaktligen kan jorden, månen och solen inte vara egennamn. Eller är det de ändå? Det utmärkande för ett egennamn är att det pekar ut något unikt, som det bara finns ett av, till exempel en människa, stad eller boktitel. Men är inte jorden, månen och solen något unikt, som det bara finns ett av? Här måste vi tveklöst svara ”ja”, men trots detta ska alltså dessa ord stavas med liten bokstav. En helt uppenbar ologisk svensk språkregel.
Man frågar sig då varför denna regel har uppstått i det svenska språket? I engelska skrivs som bekant dessa ord med inledande stor bokstav. Kan det vara vår nuförtiden generellt sett svaga känsla för vad vår plats i universum är, vårt förakt för Moder Jord (dubbelversaler!) och vår i det nästan helt förlorade förståelse för de kosmiska samband och krafter som påverkar våra liv?
Denna regel blir ännu märkligare när vi betänker att alla de övriga planeterna i detta solsystem, plus varenda stjärna och galax som har fått ett eget namn ska stavas med inledande stor bokstav. Men alltså inte jorden, månen och solen.
Vad händer om vi gör det ändå? Jag provar: Vi bor på planeten Jorden, som har en naturlig satellit som heter Månen som båda kretsar kring en stjärna som kallas Solen.
Det gick! Och ingen kunde stoppa mig; ingen språkpolis; ingen SAOL-regel; ingen EU-förordning. Skönt.
Hädanefter tänker jag skriva Solen, Månen och Jorden med stor bokstav! Som en hyllning! Dessutom är vi ju med i EU som är sååååå för harmonisering!
Ett egennamn behöver inte peka på något unikt. Ta alla personnamn till exempel.. Erik, Lars, Johan eller vad du vill – det är hur många olika personer som helst som har dessa namn. Dvs långt ifrån entydigt.
Om man pratar om ”Lars” kan man antingen prata om egennamnet ”Lars” som består av fyra bokstäver eller om en unik människa, alltså exempelvis Lars Svensson, född den 20 april 1666 e.Kr. kl 12:34:56 i Burträsk av Anna Persdotter. Den sistnämnda användningen av ordet ”Lars” anser jag ”pekar” eller syftar på något unikt. Detta är en distinktion som du helt riktigt har påtalat är viktig att skilja på.
Men vadå unikt, det finns ju massvis med solar och månar i universum? Och förresten, universum med stor bokstav också eller? Rymden med stor bokstav? Jag tolkar vår norm med liten bokstav som att det snarare är att betrakta som ett vanligt substantiv i bestämt form singular. Vi kan ju tala om solar och månar. Jordar blir väl svårare förstås och där kan mitt resonemang kanske inte appliceras, men med solar och månar fungerar det väldigt bra, även med universa och rymdar.